Så nära

Idag satt jag och tänkte tillbaka på den gången då det var nära att jag förlorade min son.
Den gången då han krampade så mycket att han inte fick någon luft. Den gången då instinkten till slut tog över och jag gjorde konstgjord andning på mitt barn.
Då jag var så tacksam över att jag hade mina vänner här. Camilla som tog hand om resten av barnen och Sanna som ringde 112 när jag och Patrik gjorde allt för att rädda våran pojke.
Den dagen då jag i ren och skär panik ringde till min mamma och bara skrek o grät och Janne då gjorde en U-sväng för att ta sig tillbaka in till stan (de var på väg till lager 157).
Jag fick åka i ambulansen med min lilla kille + en bebis på 2månader då jag ammade och vägrade släppa min krampande son.
Tacksamheten jag kände/känner mot personalen på akuten och sedan på barnavdelningen går inte att beskriva.
Även när min son krampade igen och igen så var de så otroligt underbara. De "fixade" honom. Min man sov kvar med vår son den natten. Jag åkte hem med bebisen och min mamma sov kvar då hon ej ville att jag skulle vara själv.
Men under den där hela dagen på sjukan satt mina vänner barnvakt. Min mamma bjöd dom på mat när vi kom tillbaka.

Ännu idag 2 år senare så kan jag få panik när jag ser och hör en ambulans som kör mot "vårat" håll och jag inte är hemma.
9 gånger av 10 så ringer jag alltid hem för att höra att allt är okej.

Älskade lilla Oliver ♥♥♥♥

★Carola★