onsdag 14 december 2016

Att leva med olika sjukdomar

Ibland känns det som om jag inte lever med min make utan med en vandrande stapel av sjukdomar.
Vissa dagar får man liksom vara försiktig så man inte råkar stöta till en "klossarna" för då kan det resultera i katastrof, och tro mig när jag säger att man får lida för det i dagar.
Nu har inte jag stött till det utan den här gången var det sjukvården, men jäklar vad jag får ta efterdyningarna.
Spelar ingen roll vem som stöter till pelaren utan det är alltid jag som får ta konsekvenserna vilket är otroligt jobbigt.
Vi får liksom inte till en normal relation utan varje dag är kantad av bråk, trötthet och stress.
Jag är fullt medveten om att han mår dåligt av allt och att det inte hjälper när jag blir sur på honom MEN han borde fasiken tänka till lite och förstå att detta tar stryk på mig och min kärlek till honom.
En "normal" människa hade aldrig orkat leva under den här typen av stress, att aldrig veta vilken människa man får under dagen, att dra det tyngsta lasset med hemmet, barnen och ekonomin.
Han ska vara glad att jag inte är normal men han borde även förstå att jag inte orkar med hur mycket skit som helst.

Jag har inga större problem med att dra det tyngsta lasset då och då men att göra det hela tiden sliter ut mig.
Jag försöker göra allt för att han ska vara nöjd och belåten men tyvärr är det lite på bekostnad av mitt eget mående.

Att leva med en man som lider av Hypogonadism och svår ångest är ingen lekstuga, mer som ett mentalsjukhus med 100 patienter och där man själv är den enda vårdaren. I alla fall 7 gånger av 10. De resterande 3 gångerna är underbara, då är han den finaste och mest omtänksamma mannen i världen.
Jag hoppas att vården en dag får kontroll på alla hans mediciner och hittar en bra nivå på allt så vi slipper dessa problem och att han bara har problem 2 gånger av 10.
Jag tror att vårat förhållande skulle bli bättre då och att sprickorna skulle kunna repareras, om det inte redan är försent.

onsdag 30 november 2016

Julklappar och fattigdom

Okej, så julen är här. Som varje år och jag är lika jävla fattig som vanligt.
Jag brukar kunna trolla som en tok så barnen ska få julklappar men i år är jag helt körd. Hittar inget, blivit nekad fonder, letat på rea men allt är iaf för dyrt.
Ska mina barn bli utan klappar i år?
Jag hatar det här, vill juh kunna ge mina barn allt de vill ha..
Fattiglapp är vad man är.

måndag 28 november 2016

Hej och hå

Världens längsta semester från en blogg någonsin. Tjofräs på den hörrni.

Så, vad har hänt?
Jo bebis har iaf hänt. Son nr 5 har kommit till familjen, stackaren. Hahahahaha.
Nej då, han är lika underbar som alla andra pojkar i den här knäppa familjen. Han passar in som handen i handsken och han heter Loke.
En bestämd liten pojke på snart hela 9 månader som är som bebisar ska vara.
Jonathan har börjat i skolan på 6års och tvillingarna går i första klass.
Wille är så stor så han går juh redan i fyran.

Maken har tagit upp sin träning igen och går flera gånger i veckan och styrketränar. Vilket är jävligt bra.
Snart ska han väl ut på praktik oxå om de lyckas hitta en anpassad för just honom.
Han har även börjat leta vänner och verkat iaf ha hittat en som han klickar bra med. Jag vet att det låter konstigt och ibland känns det konstigt.. För mig...Eftersom det är en hon... Men jag får stå mitt kast och hålla käften då det dels var min idé. Jag tror nog att jag mest är ovan, han har juh liksom bara varit med mig alla dessa år. Inga vänner, inget jobb, inger förutom mig och barnen. Måste juh ha varit urtrist för honom.. Speciellt då jag har en drös med vänner att umgås med liksom... Men samtidigt så gör det inte att det känns mindre konstigt. Helt plötsligt är det inte mig han ringer när han går från gymmet utan det är kompisen.
Känner mig lite utanför typ..
Kan tänka mig att det är så här han har känt sig i alla år.. Lite utanför.
Förhoppningsvis lär jag mig att hantera detta på ett vuxet sätt. Och typ sätta mig i ett hörn o tjura dom dagarna det känns jobbigt, om jag har tid dvs. Barn tar tydligen mycket av ens tid, det borde jag ha lärt mig vid det här laget.
Men aja, jag hoppas att detta får min make att må bra och känna sig lite mer levande. Han verkar gladare iaf, inte så mycket mot mig men det kanske kommer.
Nu ska här sovas om bebis tillåter det dvs.

Tjohej 💋