onsdag 14 december 2016

Att leva med olika sjukdomar

Ibland känns det som om jag inte lever med min make utan med en vandrande stapel av sjukdomar.
Vissa dagar får man liksom vara försiktig så man inte råkar stöta till en "klossarna" för då kan det resultera i katastrof, och tro mig när jag säger att man får lida för det i dagar.
Nu har inte jag stött till det utan den här gången var det sjukvården, men jäklar vad jag får ta efterdyningarna.
Spelar ingen roll vem som stöter till pelaren utan det är alltid jag som får ta konsekvenserna vilket är otroligt jobbigt.
Vi får liksom inte till en normal relation utan varje dag är kantad av bråk, trötthet och stress.
Jag är fullt medveten om att han mår dåligt av allt och att det inte hjälper när jag blir sur på honom MEN han borde fasiken tänka till lite och förstå att detta tar stryk på mig och min kärlek till honom.
En "normal" människa hade aldrig orkat leva under den här typen av stress, att aldrig veta vilken människa man får under dagen, att dra det tyngsta lasset med hemmet, barnen och ekonomin.
Han ska vara glad att jag inte är normal men han borde även förstå att jag inte orkar med hur mycket skit som helst.

Jag har inga större problem med att dra det tyngsta lasset då och då men att göra det hela tiden sliter ut mig.
Jag försöker göra allt för att han ska vara nöjd och belåten men tyvärr är det lite på bekostnad av mitt eget mående.

Att leva med en man som lider av Hypogonadism och svår ångest är ingen lekstuga, mer som ett mentalsjukhus med 100 patienter och där man själv är den enda vårdaren. I alla fall 7 gånger av 10. De resterande 3 gångerna är underbara, då är han den finaste och mest omtänksamma mannen i världen.
Jag hoppas att vården en dag får kontroll på alla hans mediciner och hittar en bra nivå på allt så vi slipper dessa problem och att han bara har problem 2 gånger av 10.
Jag tror att vårat förhållande skulle bli bättre då och att sprickorna skulle kunna repareras, om det inte redan är försent.

onsdag 30 november 2016

Julklappar och fattigdom

Okej, så julen är här. Som varje år och jag är lika jävla fattig som vanligt.
Jag brukar kunna trolla som en tok så barnen ska få julklappar men i år är jag helt körd. Hittar inget, blivit nekad fonder, letat på rea men allt är iaf för dyrt.
Ska mina barn bli utan klappar i år?
Jag hatar det här, vill juh kunna ge mina barn allt de vill ha..
Fattiglapp är vad man är.

måndag 28 november 2016

Hej och hå

Världens längsta semester från en blogg någonsin. Tjofräs på den hörrni.

Så, vad har hänt?
Jo bebis har iaf hänt. Son nr 5 har kommit till familjen, stackaren. Hahahahaha.
Nej då, han är lika underbar som alla andra pojkar i den här knäppa familjen. Han passar in som handen i handsken och han heter Loke.
En bestämd liten pojke på snart hela 9 månader som är som bebisar ska vara.
Jonathan har börjat i skolan på 6års och tvillingarna går i första klass.
Wille är så stor så han går juh redan i fyran.

Maken har tagit upp sin träning igen och går flera gånger i veckan och styrketränar. Vilket är jävligt bra.
Snart ska han väl ut på praktik oxå om de lyckas hitta en anpassad för just honom.
Han har även börjat leta vänner och verkat iaf ha hittat en som han klickar bra med. Jag vet att det låter konstigt och ibland känns det konstigt.. För mig...Eftersom det är en hon... Men jag får stå mitt kast och hålla käften då det dels var min idé. Jag tror nog att jag mest är ovan, han har juh liksom bara varit med mig alla dessa år. Inga vänner, inget jobb, inger förutom mig och barnen. Måste juh ha varit urtrist för honom.. Speciellt då jag har en drös med vänner att umgås med liksom... Men samtidigt så gör det inte att det känns mindre konstigt. Helt plötsligt är det inte mig han ringer när han går från gymmet utan det är kompisen.
Känner mig lite utanför typ..
Kan tänka mig att det är så här han har känt sig i alla år.. Lite utanför.
Förhoppningsvis lär jag mig att hantera detta på ett vuxet sätt. Och typ sätta mig i ett hörn o tjura dom dagarna det känns jobbigt, om jag har tid dvs. Barn tar tydligen mycket av ens tid, det borde jag ha lärt mig vid det här laget.
Men aja, jag hoppas att detta får min make att må bra och känna sig lite mer levande. Han verkar gladare iaf, inte så mycket mot mig men det kanske kommer.
Nu ska här sovas om bebis tillåter det dvs.

Tjohej 💋

måndag 13 april 2015

Hoppsan

Okej.
Superdålig delux på att uppdatera..
Jag vet, jag vet.. Det booorde inte vara så svårt och uppdatera då man har den där smarta appen på luren meeeen jag har helt enkelt inte orkat eller haft någon större lust.
Det har varit alldeles för rörigt i mitt liv de senaste månaderna så jag har helt enkelt inte velat skriva något.
Men nu kan vi juh kanske hoppas att livet flyter på i ett skönt tempo men det vet ma  ju aldrig om det gör.
Så, vad gör jag?!
Jo jag virkar, är aktiv inom hyresgästföreningen i årby, går på work for you och försöker balansera allt samtidigt som jag är mamma och fru.
Vissa dagar lyckas jag. Andra dagar så kraschar jag totalt.
Men det är så det är, man är ingen supermänniska så man ska inte ha för höga förväntningar varken på sig själv eller på andra i sin omgivning.
Men jag måste erkänna har jag har större förväntningar på min make än jag borde ha, vilket är otroligt dumt för det slutar bara med att jag blir besviken.
Nej, nu är det nog. Dags för tvättstugan...

☆Carola☆

onsdag 10 december 2014

Depp

Fyfan.
Känslan när man försöker muntra upp sin supersura karl och får det tillvaka kastat i ansiktet med kommentaren - sluta försök, det blir bara löjligt...

Idag känner jag mig tokdissad.
Jag får inte ens ta på honom, han är bara sur och grinig.
Uttråkad till max tydligen och allmänt kinkig på allt.

Jag tror att om han kunde just nu så skulle han elda upp hela världen.

Vi skulle vara med Wille i skolan i några timmar idag och det slutade med att Patrik var där i 10min och sen gick han hem och sov... Jag stannade iaf kvar i några timmar men jag kände mig rätt så besviken faktiskt.

Jag känner mig lite tagen för givet just nu.
Jag ska försöka fixa klappar till alla, handla, städa, tvätta och hålla koll på alla möten m.m.
Jag är rätt så slutkörd.

Blev lovad massage i förrgår. Har fortfarande inte fått någon och jag vågar inte längre ta upp det med honom för då blir han väl ännu surare.
Känner mig så ledsen just nu.
Jag vet ju att det här går över till slut men jag den här gången känns det som om han kommer vara så här bra länge.

Jag hoppas det har gått över till nästa vecka iaf, tills dess får jag må dåligt utan att han ser.
Inga tårar, inget bönande för det är för mycket hollywood enligt honom och så blir han sur.
Heja mig som är så bölig av mig.. detta lär gå åt helvete.

Jävla gubbjävel, varför måste jag älska honom så mycket att det gör ont?!?
Och varför måste han vara så otrevlig att jag får rysningar och illamående?? :-(

☆Carola☆

söndag 7 december 2014

Åååh

Jag vill tatuera mig. Har en kille som gör det jag vill ha (och duktig e han) för 500 spänn.. så vem ger mig det i julklapp?
I want my owl on my arm!!!!!

☆Carola☆

lördag 6 december 2014

Att leva med fibro

Jag tror många av mina vänner har svårt att förstå hur det är att leva med fibro.
Till och med jag har svårt att förstå, för allas fibro är olika. Min fibro är inte lik någons annan på alla sätt men på vissa sätt är den ändå det.

Så här har jag det:
Jag vaknar flera gånger på natten, inte för att jag har ont utan för att jag bara inte kan sova. Ibland är jag kissnödig fyra-fem ggr per natt och måste gå upp.
Jag vaknar på morgonen och är trött, stel och kinkig.
Just den dagen kanske jag ska lämna barn på dagis för att sedan gå och storhandla. Till dagis går det bra, halvvägs till affären är okej sen börjar värken i benen komma.
I affären är det JOBBIGT att knuffa kundvagnen så maken får ta över, ryggen värker så benen känner jag inte av på samma sätt.
I taxin på väg hem börjar ibs magen kännas av så jag vill bara hem.
Hemma packar vi upp, ryggen gör ont, axlar och armar gör ont och benen vill bara att jag ska sätta mig ned.
Får vila en stund innan barnen ska hämtas och då har jag valt bort städning m.m. för jag ORKAR inte.
Vi hämtar barnen, huvudet värker och kroppen är trött. Resten av dagen tar jag det lugnt, myser med barnen, kanske struttar till netto (läs haltar till netto).
På kvällen vill jag bara kapa av kroppen strax över höften för då gör det ont.
Och armarna vill inte ens att jag pratar i mobilen för det gör ont.

Och vet ni vad?? Det här är en "lugn" dag för mig.
Dom dagarna då jag står, går och sitter obekvämt mycket så vill jag faktiskt bara dö på kvällen.
Allt gör ont då..
Minsta lilla rörelse gör ont och jag blir grinig och sur.
Barnen förlorar sin mamma dom dagarna. Kvar finns ett värkande vrak..

Men jag överlever.
Jag har en underbar make som för det mesta förstår och fyra fina barn som förstår att mamma inte orkar så vi tittar på film istället för att göra det där pysslet jag lovat. Dom förstår när jag säger att vi gör det imorgon.

Men även om fibro är jobbigt så kan jag ibland känna tacksamhet mot denna skitsjukdom då den har fått mig att uppskatta små saker som man tidigare tog för givet.
Jag blir tex överlycklig om jag klarar av att gå en promenad utan att få ont, jag tar mig tid att göra saker utan att stressa igenom allt, jag LYSSNAR mer på musik nu (dvs att jag lyssnar på texten på ett annat sätt), jag blir glad om jag klarar av att göra något med barnen.

Jag ser livet från en annan vinkel även om jag har riktigt ont. Jag är glad att jag lever. Jag är glad att jag kan leva fast det gör ont.
Jag är glad att det onda gör att jag lever.

☆Carola☆