onsdag 10 december 2014

Depp

Fyfan.
Känslan när man försöker muntra upp sin supersura karl och får det tillvaka kastat i ansiktet med kommentaren - sluta försök, det blir bara löjligt...

Idag känner jag mig tokdissad.
Jag får inte ens ta på honom, han är bara sur och grinig.
Uttråkad till max tydligen och allmänt kinkig på allt.

Jag tror att om han kunde just nu så skulle han elda upp hela världen.

Vi skulle vara med Wille i skolan i några timmar idag och det slutade med att Patrik var där i 10min och sen gick han hem och sov... Jag stannade iaf kvar i några timmar men jag kände mig rätt så besviken faktiskt.

Jag känner mig lite tagen för givet just nu.
Jag ska försöka fixa klappar till alla, handla, städa, tvätta och hålla koll på alla möten m.m.
Jag är rätt så slutkörd.

Blev lovad massage i förrgår. Har fortfarande inte fått någon och jag vågar inte längre ta upp det med honom för då blir han väl ännu surare.
Känner mig så ledsen just nu.
Jag vet ju att det här går över till slut men jag den här gången känns det som om han kommer vara så här bra länge.

Jag hoppas det har gått över till nästa vecka iaf, tills dess får jag må dåligt utan att han ser.
Inga tårar, inget bönande för det är för mycket hollywood enligt honom och så blir han sur.
Heja mig som är så bölig av mig.. detta lär gå åt helvete.

Jävla gubbjävel, varför måste jag älska honom så mycket att det gör ont?!?
Och varför måste han vara så otrevlig att jag får rysningar och illamående?? :-(

☆Carola☆

söndag 7 december 2014

Åååh

Jag vill tatuera mig. Har en kille som gör det jag vill ha (och duktig e han) för 500 spänn.. så vem ger mig det i julklapp?
I want my owl on my arm!!!!!

☆Carola☆

lördag 6 december 2014

Att leva med fibro

Jag tror många av mina vänner har svårt att förstå hur det är att leva med fibro.
Till och med jag har svårt att förstå, för allas fibro är olika. Min fibro är inte lik någons annan på alla sätt men på vissa sätt är den ändå det.

Så här har jag det:
Jag vaknar flera gånger på natten, inte för att jag har ont utan för att jag bara inte kan sova. Ibland är jag kissnödig fyra-fem ggr per natt och måste gå upp.
Jag vaknar på morgonen och är trött, stel och kinkig.
Just den dagen kanske jag ska lämna barn på dagis för att sedan gå och storhandla. Till dagis går det bra, halvvägs till affären är okej sen börjar värken i benen komma.
I affären är det JOBBIGT att knuffa kundvagnen så maken får ta över, ryggen värker så benen känner jag inte av på samma sätt.
I taxin på väg hem börjar ibs magen kännas av så jag vill bara hem.
Hemma packar vi upp, ryggen gör ont, axlar och armar gör ont och benen vill bara att jag ska sätta mig ned.
Får vila en stund innan barnen ska hämtas och då har jag valt bort städning m.m. för jag ORKAR inte.
Vi hämtar barnen, huvudet värker och kroppen är trött. Resten av dagen tar jag det lugnt, myser med barnen, kanske struttar till netto (läs haltar till netto).
På kvällen vill jag bara kapa av kroppen strax över höften för då gör det ont.
Och armarna vill inte ens att jag pratar i mobilen för det gör ont.

Och vet ni vad?? Det här är en "lugn" dag för mig.
Dom dagarna då jag står, går och sitter obekvämt mycket så vill jag faktiskt bara dö på kvällen.
Allt gör ont då..
Minsta lilla rörelse gör ont och jag blir grinig och sur.
Barnen förlorar sin mamma dom dagarna. Kvar finns ett värkande vrak..

Men jag överlever.
Jag har en underbar make som för det mesta förstår och fyra fina barn som förstår att mamma inte orkar så vi tittar på film istället för att göra det där pysslet jag lovat. Dom förstår när jag säger att vi gör det imorgon.

Men även om fibro är jobbigt så kan jag ibland känna tacksamhet mot denna skitsjukdom då den har fått mig att uppskatta små saker som man tidigare tog för givet.
Jag blir tex överlycklig om jag klarar av att gå en promenad utan att få ont, jag tar mig tid att göra saker utan att stressa igenom allt, jag LYSSNAR mer på musik nu (dvs att jag lyssnar på texten på ett annat sätt), jag blir glad om jag klarar av att göra något med barnen.

Jag ser livet från en annan vinkel även om jag har riktigt ont. Jag är glad att jag lever. Jag är glad att jag kan leva fast det gör ont.
Jag är glad att det onda gör att jag lever.

☆Carola☆