Hulken

Idag är fasiken makens humör väldigt likt hulkens. Hade jag bara kunnnat kliva utanför dörren o dra iväg ett tag så hade jag gjort det.
Att leva med en man med så många demoner i huvudet är inte lätt.
Det är nog inte lätt o leva med en man överhuvudtaget.

Men just nu känns det verkligen apa o ens vara under samma tak som honom.
Ibland önskar jag att han kunde tänka lite på dom runt omkring honom och inte bara på sig själv.
Att han kunde förstå vad han utsätter mig och barnen för.
Vi som älskar honom.
Vi som alltid finns här.
Vi som litar på honom.
Vi som stöttar honom.

Att han kunde tänka på oss som får all skit när han mår dåligt.

Ibland vet jag inte om jag orkar längre. Ibland ifrågasätter jag mitt val att leva med honom resten av mitt liv.
Ofta så dyker dessa frågor upp när jag fått ta extra mycket skit fast jag gjort mitt bästa.
Idag blev jag arg på honom och frågade varför han håller på så här och varför han inte vill anstränga sig för vårat förhållande.
Svaret jag fick var -Hitta någon annan då för så här är jag.
Men han är ju inte så här, jag vet det.
Han är ingen skithög som bara tänker på sig själv men ändå så håller han på.

Ibland kanske det skulle vara lugnast gör alla om vi gick åt varsitt håll...
Men att bli ensam med 4 barn skrämmer mig.
Dessutom, vem vill ha en fet fyrabarnsmorsa som inte kan laga mat?!?!?
Det är väl bara o bita ihop o hoppas att det blir bättre en dag.
Eller att jag helt enkelt inte orkar bry mig till slut.

☆Carola☆