Känns som om jag har en tung sten över bröstet, inget känns bra just nu. Visst, de har inte bestämt att vi måste flytta än men att de ens diskuterar det ger mig grov panikångest. Vet inte vart jag ska ta vägen, vet inte vart jag ska gömma mig.
Att de ens kan tänka i dessa banor skrämmer mig mer än något annat just nu. Känner mig så maktlös, det är som om jag är fast under ytan i en ubåt som snabbt sjunker ner mot den svarta outforskade bottnen.
Jag vill inte gå igenom sånt här igen, jag vill inte känna panik varje morgon när jag vaknar.
Jag vill vakna upp och känna att allt är bra och att jag är precis där i livet som jag vill vara.
Jag vill kunna leva utan att känna mig övervakad, jag vill kunna fatta mina egna beslut och inte känna mig tvingad att göra mina barns levnadsstandard sämre.
Jag är glad att jag har min man vid min sida. Han har suttit i telefon till och från hela morgonen för att försöka styra upp detta idiotiska "förslag" och ni ska bara veta hur mycket jag hoppas att han lyckas.
Han har stått och kramat mig när ångesten blev som värst och jag vara grät, han torkade mina tårar och LOVADE att allt ska ordna sig, han är min klippa just nu och kommer alltid att vara det.
Ett liv utan min man är inte tänkbart...
★Carola★
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar