Sårad

Idag känner jag mig fakiskt lite sårad och väldigt liten. Känns som om vår kära ledning inom mps här i södermanland ser ner på mig. De verkar tro att jag har en IQ på 0,1 eller något.
Jag har ställt upp och jag försöker göra min röst hörd. Men det märks ofta att jag är yngst i ledningen. Jag har försökt visa framfötterna, jag har hoppat in i sambandscentralen, jag har förstört min rygg men det verkar inte räcka.
Idag är alla iväg på skallgång utom jag. Det verkar som om det inte finns plats för mig längre. Äldre och mer erfarna människor har ju kommit till mps så det kanske är dags o tacka för sig?!?!? Eller?
Jag skulle gärna vilja vara kvar men kan jag inte gå o skogen så är jag nog mer ett problem än en tillgång. Har ofta tänkt på vad Rolf sa om assistenter, att varje "chef" ska ha en assistent. Jag har ju gått som det den sista tiden men det verkar som om jag blir utbytt just nu.
Alla i hela gruppen finnstex med på olika småbilder från skallgångar vi haft utom jag.
När jag frågar något eller bara öppnar munnen så känner jag mig dumförklarad.
Förut var mps ett av de få ställen som jag kände mig behövd och uppskattad på. Så är det inte längre.