Ångest idag med.
Självklart tack vare min karl. När ska han börja vara snäll o trevlig mot mig istället för o kalla mig för saker?
Inombords så skriker och gråter jag, det känns som om jag dör bit för bit varje gång sånt här händer.
Kommer jag orka ha det så här? Är det verkligen värt o hålla ihop i väntan på utredning med enbart hoppet om att det kommer bli bättre sen? Tänk om det inte blir bättre?
Är det värt o leva så här o bara sitta o vänta på att det ska dyka upp en bra dag någon gång i veckan?
Vill oftast inte ens vara hemma men jag vill inte vara borta heller för vem vet vad han gör då?
Andra gånger när jag varit borta har han gjort saker bakom ryggen på mig som sårar MIG.
Idag är jag trött, funderar dock på o plocka ut barnen så jag slipper vara nära min man :-(
fredag 3 maj 2013
Ångest
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Låter inte okej. Kanske borde ni vara isär bara för någon dag. Kan han inte åka hem till sin mamma över en helg eller nåt. kanske är ni för mycket med varandra.. Hoppas allt löser sig till de bästa, men ibland räcker de inte att bara leva på hoppet. vad händer om du blir ett helt vrak innan hans eventuella utredning. ibland måste man få vara självisk och sätta sig själv i centrum för att kunna fungera som mamma och fru. Många kramar/ Sandra
SvaraRadera