Klagomålsmuren...

Känslan när man inte kan säga något alls för då jäklar bråkar man........

Ibland blir det bara för mycket, jag ska väl kunna säga vad jag känner, vad jag tycker och vad jag vill ha gjort utan att få höra att jag bråkar?!

Jag önskar han visste hur mycket det sårar mig. Jag önskar att han bara kunde lyssna.
Jag är faktiskt lite trött på att vara ledsen halva dagarna (då utspritt på olika tidpunkter under en hel dag).
När vi gick och la oss igår kväll va allt bara mys och superhärligt, idag fick jag sovmorgon. Barnen kom och väckte mig tillslut men jag låg kvar en stund. Då hörde jag att Patrik gjorde frulle så jag skickade sms o sa till och jag och mini (som låg hos mig) oxå ville ha.
Då kom han in och sa att enda brödet som fanns kvar va i frysen och mini hade minsann fått välling.

Ja men ändå, välling står man sig inte på och brödet skulle ha tagits ut igår.
Han kom då med ett glas smoothie (färdigköpt) och säger - Är du sur för att jag inte servar dig eller?! Och när han sa det så var det på ett sånt sätt som skär som en kniv i en. Det gör så förbannat ont när han ska håna en.
Jag brukar ALDRIG bli servad, jag är fan inte den som blir bortskämd, jag är den som ger och ger och ger och STÅR DÄR MED BRUTEN RYGG MEN FORTSÄTTER ATT GE.....

Jag är 32år ung/gammal och gråter mer än ett litet barn.
Visst jag överdriver säkert OCH det här är ju faktiskt bara MIN sida av saken (finns alltid två).
Jag kanske är löjlig och så men ibland så vill jag faktiskt bli bortskämd, bara lite grann.
Så där som när man var barn och bara JAG fick åka med pappa och äta hamburgare. Jag vill bara känna mig speciell och uppskattad, bara lite grann. Sådär lagom så att man kanske mår bra igen.

Sådär lite bara. Pyttelite.
Sen orkar jag nog stå där och ge och ge och ge igen.

Men just idag så vill jag inte ge alls.

☆Carola☆