lördag 20 juli 2013

Fy

Usch vad ledsen jag blir ibland.
Känns som om jag aldrig duger, aldrig gör rätt, aldrig är rätt.
Jag flänger hit och dit, fixar det o det, försöker hinna med allt som måstes göra, passa tider, ta hand om familjen, ge barnen allt de behöver, ge HONOM allt, vara HONOM till lags, glömma bort mig, sätta mig i sista rummet, hoppas och önska att saker ska ändras, bli besviken.
Se hur åren passerar och sakta inse att en del av glädjen är borta, att ögonen inte riktigt gnistrar längre, att det finns för mycket sorg och längtan i hjärtat, att tårarna alltid finns där.
Men alltid finns där ett hopp, att en dag SER han mig, att en dag kommer han ihåg mig, att han sätter mig före sig själv, att han tar hand om mig och lyfter upp mig när jag behöver det.
Jag är trött, oändligt trött. Sömnen räcker inte till.
Jag räcker inte till.
Jag existerar knappt. Jag - Carola har upphört.
Mamma finns.
Älskling finns. Dock har det namnet förlorat sin charm.

Jag fyller år snart men det kommer HAN inte ihåg. Jag får köpa present åt mig själv från honom och barnen.
Det blir nog inget i år heller. Får nog nåt litet av min mamma, av hans familj får jag inget som vanligt och jag lär bli sårad och ledsen på den dagen oxå. Som alla dagar jag brukade tycka om.

Nu väntar jag på att min minsta ska komma smygandes o lägga sig i mitten av sängen o vara min trygghet innan jag går sönder inombords.

Imorgon är allt som vanligt igen, vi fortsätter som vi alltid har gjort o ser tiden passera.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar