onsdag 14 december 2016

Att leva med olika sjukdomar

Ibland känns det som om jag inte lever med min make utan med en vandrande stapel av sjukdomar.
Vissa dagar får man liksom vara försiktig så man inte råkar stöta till en "klossarna" för då kan det resultera i katastrof, och tro mig när jag säger att man får lida för det i dagar.
Nu har inte jag stött till det utan den här gången var det sjukvården, men jäklar vad jag får ta efterdyningarna.
Spelar ingen roll vem som stöter till pelaren utan det är alltid jag som får ta konsekvenserna vilket är otroligt jobbigt.
Vi får liksom inte till en normal relation utan varje dag är kantad av bråk, trötthet och stress.
Jag är fullt medveten om att han mår dåligt av allt och att det inte hjälper när jag blir sur på honom MEN han borde fasiken tänka till lite och förstå att detta tar stryk på mig och min kärlek till honom.
En "normal" människa hade aldrig orkat leva under den här typen av stress, att aldrig veta vilken människa man får under dagen, att dra det tyngsta lasset med hemmet, barnen och ekonomin.
Han ska vara glad att jag inte är normal men han borde även förstå att jag inte orkar med hur mycket skit som helst.

Jag har inga större problem med att dra det tyngsta lasset då och då men att göra det hela tiden sliter ut mig.
Jag försöker göra allt för att han ska vara nöjd och belåten men tyvärr är det lite på bekostnad av mitt eget mående.

Att leva med en man som lider av Hypogonadism och svår ångest är ingen lekstuga, mer som ett mentalsjukhus med 100 patienter och där man själv är den enda vårdaren. I alla fall 7 gånger av 10. De resterande 3 gångerna är underbara, då är han den finaste och mest omtänksamma mannen i världen.
Jag hoppas att vården en dag får kontroll på alla hans mediciner och hittar en bra nivå på allt så vi slipper dessa problem och att han bara har problem 2 gånger av 10.
Jag tror att vårat förhållande skulle bli bättre då och att sprickorna skulle kunna repareras, om det inte redan är försent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar